Att vara Sara

Fria och vinn er bröllopsfest av IKEA:
http://fest.kampanj.ikea.se/contest

Skicka kärlekshälsning med Aftonbladet:
http://sagja.aftonbladet.se/karlekshalsningar.aspx

Dekorera en kladdkaka och vinn 100 000 kr till ditt bröllop av Ekströms:
http://brollopskampanj.ekstroms.se/

På Ekstöms kan du även skicka ett ”kladdogram” till din älskling:
http://brollopskampanj.ekstroms.se/#/kladdogram/

Gift er i Bingolotto!
http://www.folkspel.se/sv/BingoLotto/Om-oss/Nyheter/?newsId=1627

Det finns säkert en tävling per förlovat par i hela Sveriga, men nu orkar jag inte klicka runt och hitta dem….

Känner ni er tävlingssugna, passa på Till er andra som tänker som jag säger jag: Vad är väl en bal på slottet?….det är säkert urtrist och tråkigt… och urtrist…

Nej skämt åsido… Allt detta besvär bara för att vår sessa äntligen blivit myndigförklarad och får välja att gifta sig med hennes drömprins… Vi kan verkligen välja att blunda för alla andra eländen som sker runt om i världen…

Igår var det dags för ännu en duell mellan Mona och Fredrik. Som den intresserade medborgare jag nu råkar utge mig för att vara hoppade jag in i debatten med granskande öron -och med ett öppet sinne.

Förhoppningen var ytterst svag att Mona skulle dra sitt strå till stacken i debatten och övertyga oss väljare om att de rödgröna skulle vara ett bra val. Tyvärr dödade hon den förhoppningen på en gång. Fredrik imponerade som vanligt med sin pondus samt sakliga argument för sin sak.

För mig krävs det mer än en fin ideologi för att jag ska känna mig säker på mitt kommande val. Jag, som medborgare och väljare, vill -nej jag kräver en god argumentatör, en bra talare och en viss styrka hos partiledaren för att ett parti ska kännas rätt.

Det är banne mig det som kommer att väga tyngst för de flesta väljare i valet, inte flummiga ideologier som ändå inte kommer fram.

Mona startade i princip alla frågor med att beskylla Fredrik och hans allierade för allt elände på jorden. Jag skiter i vem som tog din sand-spade, Mona! Jag vill höra hur NI tänkt fixa till hela problemet. Och kom inte dragandes med fler ”bidrag”. Dessutom tycker jag det är en idiotisk idé att göra det dubbelt så dyrt för företag att anställa personer under 26 år. Meen, vi stackars unga med utbildning och livsglädje har ju ungdomsgaranti…

Okay, den blå sidan har också tokiga förslag. Men de förslagen framställdes så sakligt och torrt att man nästan tror de skulle funka. Jag tror inte något skulle funka så länge en småflinande tant sitter och viskar i mikrofonen…

Nej nu ska jag stoppa mig själv innan jag utger mig för att vara blå själv, vilket jag inte är…. jag är typ lila, eller någon tråkig färg som står så långt bort från röd och blå som möjligt… För idag citerar jag Euskefeurat:

Det är lika bra att sluta drömma, det går åt helvete i alla fall….

Tack för mig

Denna vecka tillbringar jag till stor del på skolan, vilket är helt underbart! Trivs väldigt bra som lärarvikarie, även om ett ”riktigt” jobb skulle kännas fantastiskt.

Insåg idag att jag måste ha mognat otroligt mycket de senaste åren. Jag är inte längre samma svamliga och oseriösa varelse som trodde hon skulle vara barn resten av sitt liv. Jag har vettiga planer, vettiga regler för mig själv… Ja jag anser mig nog vara vuxen idag. Och tack och lov för det! Tänk vad skönt att inte behöva vara ett barn, att faktiskt ha ett fullt eget ansvar för sina handlingar. Kände idag att om jag hade chansen att bli 14 år igen skulle jag aldrig i livet ta den möjligheten! Visst var det kul, men det var mer som en film man ser en gång och aldrig igen.

Detta firar jag med att tillåta mig själv att sitta och räkna på en ny telefon, en ny frisyr och utemöbler Vet ännu inte riktigt vad som är prio ett. Förmodligen frisyren, för den blir billigast

Idag var jag en tillfällig gäst i parallelluniversumet Luleå. Från kl 9 vandrade jag planlöst runt i väntan på min tid hos optikern 11.15. Jag hittade ett café där jag satte mig i närmast en timme och kände hur missanpassad jag egentligen var denna stad.

Efter min irish latte (som nog var aningen för söt och mjölkig för min smak) vandrade jag vidare in på olika affärer. På varje ställe jag gick in vittnade allas frånvarande blickar om att jag egentligen inte existerade. Jag fanns inte. I början var detta närmast obehagligt, jag visste inte om jag skulle våga se mig i speglarna ifall jackan satt rätt. Jag visste inte om folk skulle börja titta på mig. Till slut insåg jag att ingen tittade. Jag hade kunnat gå naken, ingen hade tittat.

Efter optikern skulle det bära iväg hemåt så jag stod och väntade på bilen jag skulle åka med. I ett sista försök att synliggöra min osynlighet började jag tilltala en kvinna som hade en så bedårande söt hund. Hon log besvärat och skyndade iväg med hunden som glatt skuttade mot mig.

Det är så det är att gå ensam i Luleå. Är man ensam finns man inte. Men om man är två, ja då är allt underbart

Men ingenting som inte för något gott med sig. Under cafébesöket hann jag fundera över min situation. Arbetslös med lite ströjobb (vilka för övrigt jag är ytterst tacksam för att jag har). Fortfarande besviken att en socionomexamen inte betyder ett skit för Jokkmokks Kommun… Missförstå mig inte! Jag missunnar ingen jobb, absolut inte. Jag skulle bara vilja att någon kunde unna mig ett.

Så, nu gör jag det. Jag ber Dig läsare om råd. Vart finns jobb? Vart kan jag bli behövd? Vem vill anställa en arbetssam, flitig, utbildad socionom och simlärare? Vem uppskattar personliga egenskaper som samarbetsvillig, lojal och positiv?

En examen väger inte ett skit i Jokkmokk!

Inte konstigt att folk sticker från den här hålan…

Idag har jag fått vikariera på skolan, helt underbart Det kändes dock som att det var igår jag själv gick där, i den årskursen. Men det visade sig vara snart 10 år sedan. Jag känner mig gammal

Jag känner mig också ganska låg, det var ju inte såhär jag tänkte mig livet för 10 år sedan. Jag skulle ju ha åstadkommit något, jag skulle ju ha blivit någon! Jag inser att jag alltid haft en ytterst romantisk bild av livet. Inte nödvändigtvis romantisk i samma betydelse som kärleksfull. Snarare romantisk som i förskönande av verkligheten.

Jag är för tillfället romantisk och fruktansvärt otålig. En mycket dålig kombination, för dom saker jag vill ska inträffa kommer inte att göra det på en lång lång tid. Jag försöker ställa mig in på det, men otåligheten gör att jag närmast klättrar på väggarna… Försöker koncentrera mig på någon fråga jag kan ha synpunkter på, men jag börjar tappa hoppet om en vändande ekonomi, ett vänligt parti och en idyllisk vardag.

Det måste vara lätt för alla sagofigurer ändå. I slutet ordnar allt upp sig, den onda dör, den goda vinner, den fega blir modig, den stolta blir ödmjuk, prinsessan får det hon förtjänar efter allt elände och Hoppets fe tar sig ut ur Pandoras ask. Fast vad som händer med Balder lär jag aldrig få veta… Men jag är säker på att rättvisan segrar även där…

Jag vill också få leva i en saga ett tag. Det skulle räcka med en timme -bara jag får känna mig lite lite säker på hur det ska sluta, en liten liten stund… För idag vet jag inte.. Men jag tippar på att det snälla partiet som vinner valet visar sig vara dom onda, skatten blir högre men både vård och skola försämras.. Men våra prinsessor får ju sina prinsar i alla fall… Tur att någon får leva ett så förutsägbart liv… Men får dom det dom förtjänar?

Nu ska jag sluta vara bitter. På måndag blir det synundersökning, det behövs!

Så sent som igårkväll diskuterade jag med en nära bekant om dagens oändliga möjligheter till att få bort oönskad kroppsbehåring. man kan raka, vaxa, trimma, peela och epilera… Ja den naturliga behåringen som en gång hade en funktion ska till varje pris bort, bort, bort!

Idag kom jag över en reklam på en annan blogg, där man kunde beställa sin egna lilla hemma-laser-hårborttagare. Den ska ha samma effekt som laser på professionella kliniker. Och den är helt ofarlig.

Jag, som den skeptiska och smårädda person jag är, började fundera kring detta. I mitt huvud är ju laser lika med ögonskador och jag hade svårt att tänka mig att metoden skulle vara helt riskfri. Detta krävde en mindre undersökning.

Det finns 8 olika typer av laser, vilka har olika användningsområden. Vissa laserhårborttagare använder rubinlaser (694,3 nm) som bland annat används för att avlägsna tatueringar och födelsemärken. Det finns även olika säkerhetsklasser, vilka är uppdelade i klass 1, 1M, 2, 2M, 3R, 3B samt 4. Klass 1-2 är inte skadliga för ögonen, men från 2M och framåt finns risk för ögonskada. Vid 3B och 4 finns även risk för skada på hud.

Enligt reklamen för Epila Laser Diode Hair Remover ska 808nanometers (1 nanometer=en miljarddels meter) våglängd tränga djupt in i huden (roten av håret), skonsamt och utan några som helst farliga biverkningar. Denna våglängd uppnår tillräckligt hög värme vilket gör att proteinet som bygger hårsäcken förstörs. På så sätt förstörs roten av håret och reduceras permanent.

Jag lyckades hitta vissa risker med laserhårborttagning. Dessa var för det första att ju mörkare hy du har desto mer ökar risken för brännskador. Eftersom metoden bygger på en brännskada i hårrötterna kan det i vissa fall uppstå små vattenblåsor som ger risk för ärrbildning om du klöser sönder dem. Det kan också uppstå temporära pigmentförändringar. Kyla och erfarenhet motverkar dessa risker.

Alltså bör man ha erfarenhet av laserbehandlingar för att det ska vara helt riskfritt -inte för att det är det trots att du är erfaren. Dessa risker förekommer om man genomför en rubinlaserbehandling, som jag tidigare skrev innebar 694,3 nm. Den här produkten borrar sig in 808 nm (vilket är någon miljarddels meter mer). Det gör att jag drar, möjligen helt ogrundat, slutsaten att riskerna blir större.

Jag drar även slutsatsen att eftersom huden brännskadas, tillhör denna laserhårborttagare säkerhetsklass 3B. Men jag är inte särskilt insatt, så jag kan ha fel.

Det finns en överhängande risk att jag bara är väldigt feg, men är det verkligen värt allt besvär? Är det så jobbigt att ta fram en engångshyvel vid behov istället? Har du någon åsikt? Skriv då gärna en kommentar.

I aftonbladet kan man idag läsa om en kvinna som valt att göra abort och dessutom lägger ut det hela på youtube. Detta gör abortmotståndare galna och kvinnan bli mordhotad.

 Innan jag börjar min diskussion vill jag stycka upp historien litegrann. Det lät ju värre än det var med af:s rubrik ”Hon la ut sin egen abort på youtube”. Det var ingen kirurgisk abort, utan ett abortpiller som hon låter verka medan hon beskriver aborten. Dessutom måste jag kommentera mordhotet. Jättesmart av abortmotståndarna att mordhota en kvinna som har ett barn sedan tidigare, bara för att hon väljer att inte behålla barnet i hennes mage (om man nu kan kalla det för ett barn i så tidigt stadium?)

Nu till min egen reflektion kring abortets vara eller inte vara… Det är rätt enkelt. Ärligt talat skiter jag ganska ordentligt i vad folk väljer att göra. Jag litar på att personen ifråga vet vad den gör genom att antingen behålla eller inte behålla barnet. Och de kvinnor som själva inte har den rätten att bestämma hur de ska göra kan man ju inte klandra. De som inte väljer själv har väl helt enkelt inget annat val än att göra som befalls?

Det enda jag kan säga är väl att, i denna specifika kvinnas fall, är att det redan födda barnet har större rätt till sin mor än det ofödda fostret har rätt till att få födas. (Till saken hör att kvinnans läkare avrått henne från att föda fler barn, då det kan riskera hennes eget liv). Så abortmotståndarna ville hellre se två barn utan en levande mamma än ett barn med sin mamma kvar i livet.

Min ståndpunkt är alltså att ha tillit att den gravida kvinnan själv vet vad som är bäst för både sig själv och sitt ofödda barn. Så låt henne ha den rätten att avgöra det själv.

Visst visst, det är ju jättebra att vi kvinnor få stå i fokus åtminstone en dag om året. Men tycker vi verkligen att vi behöver en egen dag för det?

Enligt mig känns det ganska fånigt att det finns en kvinnodag, eftersom det inte finns någon utnämnd mansdag. Det betyder indirekt att vi frivilligt är beredda att skänka 364 dagar per år till männen och bara ta den lilla tid som blir över efter att dom har visat upp sig tillräckligt.

Sedan kan man ju fråga sig vad mer man vill ha ut av det hela? I NSD kunde man läsa om en stark, modig, kvinna som gett sig in i ett mansdominerande yrke. Duktiga hon. Jag håller med, hon är duktig. Men hur mycket bättre än den idealiska hemmafrun som brinner för att få hela hemmet att gå ihop? Borde inte vi kvinnor ha rätten att faktiskt välja ett lågavlönat ”kvinnojobb” just för att vi vill jobba inom det? Är det inte minst lika modigt att gå över tre års utbildning för att kunna jobba inom vård eller skola för en lön som inte alls går att mäta sig med en manlig yrkesgrupp som, tja, vadsomhelst egentligen.?

Huvudsaken är väl att man trivs med sitt jobb, sig själv och hela situationen.

I samma tidning fanns även en lista på hur mycket genomsnittslönen var på ett antal kvinnodominerande arbetsplatser respektiva mansdominerande. Kvinnojobb var lika med förskollärare, städerska och äldrevårdare, medan mansjobb var lastbilsförare, anläggningsmaskinförare etc. Och visst är det sant. Kvinnors jobb är inte lika mycket ”värt”. Men samtidigt försöker jag tänka ett litet steg längre.

Det här är mest troligt en fördom jag själv har, och därför säger jag inte alls att jag har rätt (jag har mest troligt fel om allt jag skriver i det här inlägget, men så här fungerar min hjärna). Men i mitt huvud är de manliga jobben oftare förknippade med vissa risker, somliga risker för ens eget liv. Är det inte relativt okay att såna jobb är bättre betalda? Visst finns det risker att arbeta som vårdare och annat kvinnligt och dessa jobb borde bli mer uppskattade, precis som det finns jobb för män som inte borde vara så himla överbetalda.

Dock måste jag påpeka svårigheterna med att legitimera uttryck som kvinnojobb och mansjobb. Det finns väl inte så många jobb där man måste vara kvinna eller man? Alla jobb är ju jobb, och genom att säga att det och det är kvinnojobb sätter vi en stämpel på både kvinnor och män som jobbar inom dessa yrken. Kanske är det därför jag inte är intresserad av ett så kallat mansjobb. Inte för att jag inte skulle klara det, utan för att jag skulle bli en minoritet, en judas och en hjälte. Jag vill vara en hjälte vilket jobb jag än väljer att skaffa mig. Och jag vill skaffa mig ett jobb där jag trivs och där min personlighet får komma fram.

Så flickor och pojkar, välj inte ett kvinnojobb elelr ett mansjobb. Välj ett JOBB, och välj det inte med ditt kön -välj det med ditt hjärta!

(Nu har jag stuckit ifrån ämnet lite för mycket, och låter er smälta denna tunga läsning. Jag påminner er om att detta bara är en bråkdel av hur jag tänker, och jag vill inte vara negativ mot någon eller något. jag väljer bara att ifrågasätta vissa självklarheter, samtidigt som jag lämnar resten av alla självklarheter till en annan gång. Hoppas ni förstår mig.)

Jag vet, jag kan inte kalla mig för konstnär, men jag tror att alla som skapar något känner på samma sätt som jag nu tänker beskriva i små ”case” här nedan.

Case 1
Konstnären målar en tavla som denne är rätt stolt över och visar upp den till någon annan. den andra personen säger ”Den är rätt bra” eller ”Du är rätt duktig på att måla”.

Reaktion 1
Jaha, tack för den då. Finns det NÅGON större förolämpning är att vara rätt bra? Säg hellre ”fan vad ful tavla” eller ”Du är ju ingen Rembrandt precis”. Att höra att man är dålig kan man ta, precis som att höra att man är bra. För om man är något av dessa alternativ är man ändå på någon sida av medelvägen. Att vara rätt bra är som att vara ljummen, beige eller inte värd att bli ihågkommen för sin konst.

Case 2
Konstnären funderar på att sälja en tavla, men påpekar lite sarkastiskt att denne säkert bara lär få högst 5 spänn. Den som lyssnar säger då ”Men 5 kronor är ju också pengar”.

Reaktion 2
Jaha, tack för den då. Så min konst är inte värd mer än 5 spänn? Fan, tillockmed duken kostar ju mer! Ska jag gå back bara för att jag uppenbarligen suger på att måla? Säg istället ”Men sälj inte då om du tror du bara får så lite” eller ”Klart du får mer, allt handlar om rätt köpare”. Men det är väl för finkänsligt. Förstås.

Det här var bara två scenarier man får vara med om ifall man ger sig in i skaparrollen… Och båda lyckades jag vara med om på under två minuter… Tack för den då.