Att vara Sara

För några år sedan läste jag på en tepåse (Ja visst låter det flummigt redan nu?) följande två rader:

”If you cannot see God in all,
You cannot see God at all”

Dessa ord har blivit något av ett rättesnöre för mig, och nu känner jag att jag har lite tid över att försöka förklara mig. Det handlar inte enligt mig om Gud som person, varesig du ser den kristna, en hinduisk eller en egenpåhittad gudom. För mig handlar det om det rena, opersonifierade, gudomlighet som omger oss alla.

Det kan kännas jobbigt att stiga upp en kall vintermorgon innan klockan ringt -men är det inte på något sätt lite magiskt ändå? Visst kan vi känna avsky mot vissa människor -men är inte människan opersonifierad en vacker och gudomlig varelse?

Det finns många fel i världen, men om vi bara försöker få fram det ljusa i det hela, för tro mig, det finns alltid något positivt med det som sker. Jag inbillar mig att världen skulle bli mer beboelig om fler tänkte på det sättet. I alla fall ibland. För ingen kan hela tiden bara fokusera på det bra… Men då undrar jag såklart, är det gudomliga bara bra? Det gudomliga för mig är allt som står över vår egna mänskliga bristfällighet. Både solen och månen står högt över oss, och varesig det rör sig om ljus eller mörker så kan vi inte be någon av dem att försvinna.

Fan, det här måste ha blivit luddigare än planerat… Jag tänkte ju förklara mig.

Kort sagt: Om du inte kan fascineras och bry dig om allt -mer eller mindre… Kan du verkligen uppskatta någonting helt ut?

Ja det är iofs klart man kan… men det livar upp vardagen att tacka hela universum för att ännu en dag få leta efter ett par matchande strumpor… Tror du mig inte? Testa själv

Fick just en fråga från en bekant som undrade om jag skulle rekomendera socionomprogrammet till hans flickvän.

Det spontana svaret är och förblir ”Ja! Det var den bästa investeringen jag gjort hittills i mitt liv!”

Sedan börjar min hjärna analysera mitt uttalande. Det är ju självklart att jag själv skulle rekomendera MIG denna utbildning ifall jag skulle resa tillbaka i tiden och rekomendera migsjälv något.

Dock är det ju bara min åsikt över vad som har varit bra för mig. Därför utgår jag genom det tidigare uttalandet från att alla tjejer är precis som mig, vilket jag är fullt medeveten om inte stämmer. Socionomprogrammet passar med all säkerhet inte alla människor, precis som varken lumpen, dagis eller stl 32.

Vad vill jag egentligen säga med det här? Jo det är att jag omöjligt kan rekomendera någon som jag inte känner ett endaste litet dugg att gå samma program som jag har gått -bara för att JAG gillade det. Jag har ingen rätt att peka ut en väg att gå åt en främling -inte ens åt mina absolut närmaste.

Det enda jag kan rekomendera er är att följa era hjärtan, vara sann mot er själva och att inte skada alltför många på er väg.

Tack för mig.

I någon slags personlig bekräftelse på mitt ”nya sunda” liv, köpte jag igår tidningen ”Hälsa”. Jag tänkte läsa om hur man kan bota sina krämpor själv, men fastnade för ett reportage om döden -eller rättare sagt att insikten om att man en dag ska dö ger en större livskvalitet.

Det är en naturlig tanke hos mig. Jag är fullt medveten om min egen dödlighet och, hur tråkigt och tragiskt det än må låta, har absolut inte några svårigheter att prata om det. Snarare tvärtom, att jag har svårt att inte låtsas om döden. Så har det altid varit för mig, men inte för medelsvensken uppenbarligen (Inget nytt för mig dock)…

Jag tycker det är en fin tanke, att döden är det enda som vi faktiskt inte har kontroll över. Den dagen vi dör lämnar vi allt vi har påbörjat och avslutat, för att låta någon annan ta vid. Det är en fin tanke att det faktiskt finns en enda liten sak som ingen kommer undan -rik som fattig.

Jag vill här och nu understryka att jag inte är nån slags dödsdyrkare, som knppt kan längta tills den dag jag somnar in. Inte alls! Jag är så glad att jag får leva, jag är så tacksam för allt jag har fått och alla jag fått lära känna. Jag vill aldrig lämna något eller någon av dem… Kanske är min tacksamhet och livsglädje frukten av min dödlighet? För vi uppskattar aldrig sånt som vi vet alltid kommer finnas kvar, utan bara det flyktiga fångar vårat intresse…

I reportaget stod det att man ska göra en lista över saker man vill hinna göra innan man dör. En vettig tanke egentligen. Om man gör en checklista kanske man får tummen ur och verkligen gör allt istället för att bara drömma.

memento mori – kom ihåg att du ska dö
Hårda, men kloka ord. Något att filosofera kring