Att vara Sara

Denna vecka tillbringar jag till stor del på skolan, vilket är helt underbart! Trivs väldigt bra som lärarvikarie, även om ett ”riktigt” jobb skulle kännas fantastiskt.

Insåg idag att jag måste ha mognat otroligt mycket de senaste åren. Jag är inte längre samma svamliga och oseriösa varelse som trodde hon skulle vara barn resten av sitt liv. Jag har vettiga planer, vettiga regler för mig själv… Ja jag anser mig nog vara vuxen idag. Och tack och lov för det! Tänk vad skönt att inte behöva vara ett barn, att faktiskt ha ett fullt eget ansvar för sina handlingar. Kände idag att om jag hade chansen att bli 14 år igen skulle jag aldrig i livet ta den möjligheten! Visst var det kul, men det var mer som en film man ser en gång och aldrig igen.

Detta firar jag med att tillåta mig själv att sitta och räkna på en ny telefon, en ny frisyr och utemöbler Vet ännu inte riktigt vad som är prio ett. Förmodligen frisyren, för den blir billigast

Idag var jag en tillfällig gäst i parallelluniversumet Luleå. Från kl 9 vandrade jag planlöst runt i väntan på min tid hos optikern 11.15. Jag hittade ett café där jag satte mig i närmast en timme och kände hur missanpassad jag egentligen var denna stad.

Efter min irish latte (som nog var aningen för söt och mjölkig för min smak) vandrade jag vidare in på olika affärer. På varje ställe jag gick in vittnade allas frånvarande blickar om att jag egentligen inte existerade. Jag fanns inte. I början var detta närmast obehagligt, jag visste inte om jag skulle våga se mig i speglarna ifall jackan satt rätt. Jag visste inte om folk skulle börja titta på mig. Till slut insåg jag att ingen tittade. Jag hade kunnat gå naken, ingen hade tittat.

Efter optikern skulle det bära iväg hemåt så jag stod och väntade på bilen jag skulle åka med. I ett sista försök att synliggöra min osynlighet började jag tilltala en kvinna som hade en så bedårande söt hund. Hon log besvärat och skyndade iväg med hunden som glatt skuttade mot mig.

Det är så det är att gå ensam i Luleå. Är man ensam finns man inte. Men om man är två, ja då är allt underbart

Men ingenting som inte för något gott med sig. Under cafébesöket hann jag fundera över min situation. Arbetslös med lite ströjobb (vilka för övrigt jag är ytterst tacksam för att jag har). Fortfarande besviken att en socionomexamen inte betyder ett skit för Jokkmokks Kommun… Missförstå mig inte! Jag missunnar ingen jobb, absolut inte. Jag skulle bara vilja att någon kunde unna mig ett.

Så, nu gör jag det. Jag ber Dig läsare om råd. Vart finns jobb? Vart kan jag bli behövd? Vem vill anställa en arbetssam, flitig, utbildad socionom och simlärare? Vem uppskattar personliga egenskaper som samarbetsvillig, lojal och positiv?

En examen väger inte ett skit i Jokkmokk!

Inte konstigt att folk sticker från den här hålan…

Idag har jag fått vikariera på skolan, helt underbart Det kändes dock som att det var igår jag själv gick där, i den årskursen. Men det visade sig vara snart 10 år sedan. Jag känner mig gammal

Jag känner mig också ganska låg, det var ju inte såhär jag tänkte mig livet för 10 år sedan. Jag skulle ju ha åstadkommit något, jag skulle ju ha blivit någon! Jag inser att jag alltid haft en ytterst romantisk bild av livet. Inte nödvändigtvis romantisk i samma betydelse som kärleksfull. Snarare romantisk som i förskönande av verkligheten.

Jag är för tillfället romantisk och fruktansvärt otålig. En mycket dålig kombination, för dom saker jag vill ska inträffa kommer inte att göra det på en lång lång tid. Jag försöker ställa mig in på det, men otåligheten gör att jag närmast klättrar på väggarna… Försöker koncentrera mig på någon fråga jag kan ha synpunkter på, men jag börjar tappa hoppet om en vändande ekonomi, ett vänligt parti och en idyllisk vardag.

Det måste vara lätt för alla sagofigurer ändå. I slutet ordnar allt upp sig, den onda dör, den goda vinner, den fega blir modig, den stolta blir ödmjuk, prinsessan får det hon förtjänar efter allt elände och Hoppets fe tar sig ut ur Pandoras ask. Fast vad som händer med Balder lär jag aldrig få veta… Men jag är säker på att rättvisan segrar även där…

Jag vill också få leva i en saga ett tag. Det skulle räcka med en timme -bara jag får känna mig lite lite säker på hur det ska sluta, en liten liten stund… För idag vet jag inte.. Men jag tippar på att det snälla partiet som vinner valet visar sig vara dom onda, skatten blir högre men både vård och skola försämras.. Men våra prinsessor får ju sina prinsar i alla fall… Tur att någon får leva ett så förutsägbart liv… Men får dom det dom förtjänar?

Nu ska jag sluta vara bitter. På måndag blir det synundersökning, det behövs!

Jag vet, jag kan inte kalla mig för konstnär, men jag tror att alla som skapar något känner på samma sätt som jag nu tänker beskriva i små ”case” här nedan.

Case 1
Konstnären målar en tavla som denne är rätt stolt över och visar upp den till någon annan. den andra personen säger ”Den är rätt bra” eller ”Du är rätt duktig på att måla”.

Reaktion 1
Jaha, tack för den då. Finns det NÅGON större förolämpning är att vara rätt bra? Säg hellre ”fan vad ful tavla” eller ”Du är ju ingen Rembrandt precis”. Att höra att man är dålig kan man ta, precis som att höra att man är bra. För om man är något av dessa alternativ är man ändå på någon sida av medelvägen. Att vara rätt bra är som att vara ljummen, beige eller inte värd att bli ihågkommen för sin konst.

Case 2
Konstnären funderar på att sälja en tavla, men påpekar lite sarkastiskt att denne säkert bara lär få högst 5 spänn. Den som lyssnar säger då ”Men 5 kronor är ju också pengar”.

Reaktion 2
Jaha, tack för den då. Så min konst är inte värd mer än 5 spänn? Fan, tillockmed duken kostar ju mer! Ska jag gå back bara för att jag uppenbarligen suger på att måla? Säg istället ”Men sälj inte då om du tror du bara får så lite” eller ”Klart du får mer, allt handlar om rätt köpare”. Men det är väl för finkänsligt. Förstås.

Det här var bara två scenarier man får vara med om ifall man ger sig in i skaparrollen… Och båda lyckades jag vara med om på under två minuter… Tack för den då.

ALLMÄNT…
Namn: Sara
Piercingar: Nej
Tatueringar: Nope
Längd: 155 cm
Skostorlek: 37-38
Hårfärg: mörkblond med lite rött
Är du kär i någon: Jadå
Önskar du att du bodde någon annanstans: Nej, jag trivs här
Tänker du på självmord: Nej, det skulle inte gynna mig idag
Vilket shampoo använder du: Varvar h&s och lingonschampo från dollar
Vilken parfym använder du: När jag väl använder blir det sugar&spice
Vad är du rädd för: Getingar
Gillar du att tvätta: Javisst
Gillar du Berg-och-Dalbana: Har aldrig åkt

Sitter på jobbet (som vanligt) och lyssnar på musik (som vanligt). För en gångs skull fick jag för mig att lyssna på de gamla klassikerna… Det börjar smått spritta i kroppen på mig, mest troligt av att jag vill dansa loss -eller så har jag drabbats av magsjukan som min käre sambo plågats med ett antal dagar nu…

Blir ju inte så mycket dansande längre (eller dans och dans… vifta på kroppen i någorlunda takt till musiken är en bätte benämning)… Det kanske beror på att jag aldrig går ut längre, eller så har jag blivit lite blyg och hämmad nu när jag inte bor ensam och inte vill skrämma bort pojkvännen med mina spasmliknande moves

Jäkligt sjukt att man är på det viset… antingen måste man vara berusad -eller ensam- för att få mod nog att leka musikvideo framför spegeln efter man fyllt 20.. Innan det är man hämningslös och underbar.. Jag borde kanske öppna upp mig lite… visa den andra (mörka) sidan av Sara… Den som alla känner, men som jag inte erkänner

Eller så slår jag på typ Vivaldi… för det vill jag varken dansa eller hitta på egna texter till, det vill jag bara lyssna på…

Passar på att lägga in en lista idag när jag inte gör något annat:

ALLMÄNT…
Namn: Sara Larsson.
Piercingar: Nej.
Tatueringar: Nej.
Längd: 155 cm.
Skostorlek: 37-38.
Hårfärg: är nog lite mörkblond/brunett/rödlätt…. vet inte riktigt…
Är du kär i någon: Ja
Önskar du att du bodde någon annanstans: Nja inte direkt.
Tänker du på självmord: Nej.
Vilket shampoo använder du: Lingonschampoo från dollar.
Vilken parfym använder du: Använder inte parfym.
Vad är du rädd för: Gula traktorer.
Gillar du att tvätta: Oja! och vika och mangla och sträcka .
Gillar du Berg-och-Dalbana: Aldrig åkt.

Nu är jag godkänd på C-uppsatsen, och med det hela socionomutbildningen! Nu väntar bara examinationsfirande och verkligheten

Det har varit sju terminer av ömsom skratt och ömsom gråt (den senaste tiden har dock mestadels bestått av trötthet och frustration) Men nu är vi klar, jag och min favoritpluggkompis (min kära mamma)

Vet inte vad mer jag kan säga… Jo en sak till…

JAG ÄR KLAR VID SKOLBÄNKEN!!!!!

Idag har jag fått en gudomlig liten sak av mig kära mor. Det är en nässköljare (ser ut som en stor spruta)

Grejen med den är att man ska spola ur näsan för att motverka allt från förkyldningssnuva till bihåleinflammation. Man blandar lite salt i 2,5 dl ljummet vatten, fyller sprutan och trycker ut innehållet i ena näsborren. Då rinner saltvattnet ut ur den andra näsborren och rensar snoken totalt.

Ärligt talat -Jag kan inte minnas när jag sist kunde andas så lätt genom näsan! Jag rekomenderar alla att prova detta!