Att vara Sara

Så sent som igårkväll diskuterade jag med en nära bekant om dagens oändliga möjligheter till att få bort oönskad kroppsbehåring. man kan raka, vaxa, trimma, peela och epilera… Ja den naturliga behåringen som en gång hade en funktion ska till varje pris bort, bort, bort!

Idag kom jag över en reklam på en annan blogg, där man kunde beställa sin egna lilla hemma-laser-hårborttagare. Den ska ha samma effekt som laser på professionella kliniker. Och den är helt ofarlig.

Jag, som den skeptiska och smårädda person jag är, började fundera kring detta. I mitt huvud är ju laser lika med ögonskador och jag hade svårt att tänka mig att metoden skulle vara helt riskfri. Detta krävde en mindre undersökning.

Det finns 8 olika typer av laser, vilka har olika användningsområden. Vissa laserhårborttagare använder rubinlaser (694,3 nm) som bland annat används för att avlägsna tatueringar och födelsemärken. Det finns även olika säkerhetsklasser, vilka är uppdelade i klass 1, 1M, 2, 2M, 3R, 3B samt 4. Klass 1-2 är inte skadliga för ögonen, men från 2M och framåt finns risk för ögonskada. Vid 3B och 4 finns även risk för skada på hud.

Enligt reklamen för Epila Laser Diode Hair Remover ska 808nanometers (1 nanometer=en miljarddels meter) våglängd tränga djupt in i huden (roten av håret), skonsamt och utan några som helst farliga biverkningar. Denna våglängd uppnår tillräckligt hög värme vilket gör att proteinet som bygger hårsäcken förstörs. På så sätt förstörs roten av håret och reduceras permanent.

Jag lyckades hitta vissa risker med laserhårborttagning. Dessa var för det första att ju mörkare hy du har desto mer ökar risken för brännskador. Eftersom metoden bygger på en brännskada i hårrötterna kan det i vissa fall uppstå små vattenblåsor som ger risk för ärrbildning om du klöser sönder dem. Det kan också uppstå temporära pigmentförändringar. Kyla och erfarenhet motverkar dessa risker.

Alltså bör man ha erfarenhet av laserbehandlingar för att det ska vara helt riskfritt -inte för att det är det trots att du är erfaren. Dessa risker förekommer om man genomför en rubinlaserbehandling, som jag tidigare skrev innebar 694,3 nm. Den här produkten borrar sig in 808 nm (vilket är någon miljarddels meter mer). Det gör att jag drar, möjligen helt ogrundat, slutsaten att riskerna blir större.

Jag drar även slutsatsen att eftersom huden brännskadas, tillhör denna laserhårborttagare säkerhetsklass 3B. Men jag är inte särskilt insatt, så jag kan ha fel.

Det finns en överhängande risk att jag bara är väldigt feg, men är det verkligen värt allt besvär? Är det så jobbigt att ta fram en engångshyvel vid behov istället? Har du någon åsikt? Skriv då gärna en kommentar.

I aftonbladet kan man idag läsa om en kvinna som valt att göra abort och dessutom lägger ut det hela på youtube. Detta gör abortmotståndare galna och kvinnan bli mordhotad.

 Innan jag börjar min diskussion vill jag stycka upp historien litegrann. Det lät ju värre än det var med af:s rubrik ”Hon la ut sin egen abort på youtube”. Det var ingen kirurgisk abort, utan ett abortpiller som hon låter verka medan hon beskriver aborten. Dessutom måste jag kommentera mordhotet. Jättesmart av abortmotståndarna att mordhota en kvinna som har ett barn sedan tidigare, bara för att hon väljer att inte behålla barnet i hennes mage (om man nu kan kalla det för ett barn i så tidigt stadium?)

Nu till min egen reflektion kring abortets vara eller inte vara… Det är rätt enkelt. Ärligt talat skiter jag ganska ordentligt i vad folk väljer att göra. Jag litar på att personen ifråga vet vad den gör genom att antingen behålla eller inte behålla barnet. Och de kvinnor som själva inte har den rätten att bestämma hur de ska göra kan man ju inte klandra. De som inte väljer själv har väl helt enkelt inget annat val än att göra som befalls?

Det enda jag kan säga är väl att, i denna specifika kvinnas fall, är att det redan födda barnet har större rätt till sin mor än det ofödda fostret har rätt till att få födas. (Till saken hör att kvinnans läkare avrått henne från att föda fler barn, då det kan riskera hennes eget liv). Så abortmotståndarna ville hellre se två barn utan en levande mamma än ett barn med sin mamma kvar i livet.

Min ståndpunkt är alltså att ha tillit att den gravida kvinnan själv vet vad som är bäst för både sig själv och sitt ofödda barn. Så låt henne ha den rätten att avgöra det själv.

Visst visst, det är ju jättebra att vi kvinnor få stå i fokus åtminstone en dag om året. Men tycker vi verkligen att vi behöver en egen dag för det?

Enligt mig känns det ganska fånigt att det finns en kvinnodag, eftersom det inte finns någon utnämnd mansdag. Det betyder indirekt att vi frivilligt är beredda att skänka 364 dagar per år till männen och bara ta den lilla tid som blir över efter att dom har visat upp sig tillräckligt.

Sedan kan man ju fråga sig vad mer man vill ha ut av det hela? I NSD kunde man läsa om en stark, modig, kvinna som gett sig in i ett mansdominerande yrke. Duktiga hon. Jag håller med, hon är duktig. Men hur mycket bättre än den idealiska hemmafrun som brinner för att få hela hemmet att gå ihop? Borde inte vi kvinnor ha rätten att faktiskt välja ett lågavlönat ”kvinnojobb” just för att vi vill jobba inom det? Är det inte minst lika modigt att gå över tre års utbildning för att kunna jobba inom vård eller skola för en lön som inte alls går att mäta sig med en manlig yrkesgrupp som, tja, vadsomhelst egentligen.?

Huvudsaken är väl att man trivs med sitt jobb, sig själv och hela situationen.

I samma tidning fanns även en lista på hur mycket genomsnittslönen var på ett antal kvinnodominerande arbetsplatser respektiva mansdominerande. Kvinnojobb var lika med förskollärare, städerska och äldrevårdare, medan mansjobb var lastbilsförare, anläggningsmaskinförare etc. Och visst är det sant. Kvinnors jobb är inte lika mycket ”värt”. Men samtidigt försöker jag tänka ett litet steg längre.

Det här är mest troligt en fördom jag själv har, och därför säger jag inte alls att jag har rätt (jag har mest troligt fel om allt jag skriver i det här inlägget, men så här fungerar min hjärna). Men i mitt huvud är de manliga jobben oftare förknippade med vissa risker, somliga risker för ens eget liv. Är det inte relativt okay att såna jobb är bättre betalda? Visst finns det risker att arbeta som vårdare och annat kvinnligt och dessa jobb borde bli mer uppskattade, precis som det finns jobb för män som inte borde vara så himla överbetalda.

Dock måste jag påpeka svårigheterna med att legitimera uttryck som kvinnojobb och mansjobb. Det finns väl inte så många jobb där man måste vara kvinna eller man? Alla jobb är ju jobb, och genom att säga att det och det är kvinnojobb sätter vi en stämpel på både kvinnor och män som jobbar inom dessa yrken. Kanske är det därför jag inte är intresserad av ett så kallat mansjobb. Inte för att jag inte skulle klara det, utan för att jag skulle bli en minoritet, en judas och en hjälte. Jag vill vara en hjälte vilket jobb jag än väljer att skaffa mig. Och jag vill skaffa mig ett jobb där jag trivs och där min personlighet får komma fram.

Så flickor och pojkar, välj inte ett kvinnojobb elelr ett mansjobb. Välj ett JOBB, och välj det inte med ditt kön -välj det med ditt hjärta!

(Nu har jag stuckit ifrån ämnet lite för mycket, och låter er smälta denna tunga läsning. Jag påminner er om att detta bara är en bråkdel av hur jag tänker, och jag vill inte vara negativ mot någon eller något. jag väljer bara att ifrågasätta vissa självklarheter, samtidigt som jag lämnar resten av alla självklarheter till en annan gång. Hoppas ni förstår mig.)

Regeringen vill avskaffa inkomstgarantin för konstnärerna. De ska alltså inte längre få driva runt och inte göra något -och ändå få pengar… Klart att konstnärerna blir sura för ett sådant beslut. Men hur påverkar detta oss vanliga dödliga i det långa loppet?

Inkomstgarantin innebär att de 157 konstnärer det rör sig om får ca 18 000 kronor per månad, om de inte tjänar egna pengar dvs. Om konstnären får ihop 260 000 på ett år, så blir pengarna inte utbetalda. Den yngsta konstnären med denna garanti är 52 år(!) och totalt är de 25 stycken som är mellan åldrarna 52-59.

Min spontana reaktion var att det verkar lite orättvist, det där med inkomstgaranti för konstnärer. Det handlar om gamlingar (säkert mest män dessutom) som redan har skaffat sig ett namn inom kulturvärlden. Jag har också gärna fått bidrag för att kunna utveckla min konstnärliga sida -men det kan jag ju glömma, för jag har inget namn i den världen. Jag kommer minsann få skaffa mig ett riktigt jobb (vilket jag iofs självklart vill) och ägna mig åt konsten vid sidan om. Och det tycker jag att alla andra också ska få göra.

Peder Kadhammar skriver på aftonbladet att ”Vi tackar med ett blygsamt stöd så att du åtminstone får gröt på bordet och kan fortsätta att skriva/måla/komponera.” Jag säger att 18 000 inte är så himla blygsamt -det blir en jäkla lyxig gröt. Jag skulle må som en kung om jag hade så mycket pengar per månad för att sitta och måla, skriva, rita eller spela… På något sätt känner jag att man inte uppmuntrar konstnärerna till att tjäna egna pengar…

Visserligen är det väl pengar som vi ändå inte kommer få se röken av. Den summan omvandlas till löneförhöjningar till regeringsgubbarna, eller så läggs de på något annat som inte behöver pengar… Jag skulle bli mycket positivt förvånad om äldrevården eller barnen fick pengarna. Om så händer kommer jag börja tro på framtiden för det här landet.

Ja jag vet, jag ser säkert inte hela bilden. Men jag ser tillräckligt för att skaffa mig en åsikt… Vill jättegärna höra Er åsikt

Fick just en fråga från en bekant som undrade om jag skulle rekomendera socionomprogrammet till hans flickvän.

Det spontana svaret är och förblir ”Ja! Det var den bästa investeringen jag gjort hittills i mitt liv!”

Sedan börjar min hjärna analysera mitt uttalande. Det är ju självklart att jag själv skulle rekomendera MIG denna utbildning ifall jag skulle resa tillbaka i tiden och rekomendera migsjälv något.

Dock är det ju bara min åsikt över vad som har varit bra för mig. Därför utgår jag genom det tidigare uttalandet från att alla tjejer är precis som mig, vilket jag är fullt medeveten om inte stämmer. Socionomprogrammet passar med all säkerhet inte alla människor, precis som varken lumpen, dagis eller stl 32.

Vad vill jag egentligen säga med det här? Jo det är att jag omöjligt kan rekomendera någon som jag inte känner ett endaste litet dugg att gå samma program som jag har gått -bara för att JAG gillade det. Jag har ingen rätt att peka ut en väg att gå åt en främling -inte ens åt mina absolut närmaste.

Det enda jag kan rekomendera er är att följa era hjärtan, vara sann mot er själva och att inte skada alltför många på er väg.

Tack för mig.

Ja det är fan dags att börja oroa sig. 2012 närmar sig, vilket enligt många betyder jordens undergång.

Personligen tror jag att jorden knappast går under fysiskt -men jag har mina aningar om att det betyder en intellektuell, känslomässig, moralisk och ekonomisk undergång..

Bara idag kan man läsa på aftonbladet om en kvinna som nekats sjukpenning på grund av att hon inte for till arbetsförmedlingen samma dag som hennes ettåriga son dog, en annan kvinna som hittats död i badrummet och fick vänta 11 timmar på att en läkare skulle dödförklara henne och täcka över henne med en filt så hon kunde ligga kvar i badrummet tills dagen efter. Mellanstadieelever får lära sig engelska genom McDonalds-propaganda och allt är bara åt helvete fel!

idag har det kommit ut ett (1) jobb på platsbanken i hela norrbotten… som kinakock… så det lär man ju inte ha någon chans på… Ekonomin står stilla under nollstrecket i de flesta kommuner. Det gungar men sjunker inte (än så länge).

På affärerna i Jokkmokk kan du köpa alla möjliga tänkbara köttprodukter, från alla möjliga tänkbara länder -utom Sverige. Jag är inte kött-rasist, men jag vill veta vad jag äter och hur djuren dött… Jag tänkte köpa fläskfilé, fast det fanns bara från Danmark och Italien (vet inte hur deras processer ser ut), sen tänkte jag lyxa till med oxfilé, men den var från Uruguay (ingen aning här heller, men det är skrämmande nära USA och där behandlar de ju slaktdjur som de behandlade judar under Hitlers tid)… Det slutade med fryst svensk kyckling från frigående djur. Tack Sverige.

Är det så här det är meningen att det ska vara? Kommer det bli början på Ragnarök, Harmagedon eller något liknande? Om det är så, kommer jag inte bli förvånad, inte heller förkrossad. Hellre går jag under med värdighet än låter mig förfalla till den gråa lilla skugga som de rika, stora och bestämmande vill att jag ska bli… Och jag vägrar låta mina framtida barn leva i en värld där McDonalds finns med i undervisningen, där döda får ligga på toaletten tills nån har lust att ta hand om dom… Jag skiter i isbjörnarna, så länge det finns någonslags mänsklighet kvar att hoppas på…

För jag hoppas faktiskt fortfarande på en god och lycklig framtid för oss stackars dödliga -människor, djur och de som ingen riktogt vet vart man ska placera….

Nu var julen här, med allt vad det nu innebär
Julmat, julklapp, julkalas.. Förlåt men jag är inte i extas
För alla de få slantar jag till marnaden skänkte var det bara en enda tanke jag tänkte
Tänk ifall vi ändå gjorde något bra för alla pengar vi slösar på en enda dag
Det finns människor som lider, som inte har råd eller någon att fira dessa fina högtider
Skänk en liten tanke till dom. Kanske du liksom jag då börjar tänka om?
Klappar slängs på hög och tomten är nog full -Och Jesus? Ja han dog ju för vår skull…
Var inte det i onödan säg? För till honom kommer nog många ej
Inte som vi lever nu. Ska vi inte ändra oss, jag och du?
Nu kanske jag verkar både sur och tråkig -Och min mening är faktiskt inte att vara bråkig
Jag vill bara få det sagt att jag vill sova gott inatt
Utan ett samvete som svider för att jag sket i alla människor som lider
Och julens slantar som blev över skänker jag till de som behöver

Det är mitt löfte för i år (jag ska hålla det så gott det går)
Här slutar nu mitt rim, det blev kanske inte bra men det var kul -Så åt er alla:

En riktigt God Jul!

Tidigt i bloggen skrev jag ett inlägg ang feminism och jämnställdhet. Nu måste jag ta upp det igen.

Det är så himla mycket tjat runt om i landet om hur synd det är om oss stackars nedtryckta kvinnor. Och nu raggar Schyman röster till Fi genom att lova alla feminister bättre sex! Ja det låter bra… Skit i jobb och kvinnovåld -Om vi får bättre sex är det ju fan värt det, eller hur? (Hur tänker ni kvinnor, och män för alldel, i Fi?)

Sen kunde man rösta på aftonbladet ifall man tyckte att man lede i ett jämnställt förhållande. Ja det gör jag.

Det betyder inte att vi diskar lika många tallrikar, byter lika många däck eller andra helt befängda idéer som åtminstone bildas i mitt huvud då jag hör ordet ”jämnställdhet”. Vi delar lika genom att se vem som passar bäst för uppgiften. Antar jag… Jag är då nöjd Det viktigaste för vår jämnställdhet är att vi respekterar varandra lika mycket, vi samarbetar genom att arbeta med det som vi kan bäst

Och Fi -kunde ni inte lova något bättre i utbyte mot min röst? Herre gud, Ett par jeans som sitter snyggt och som ändå inte är för långa hade varit ett smartare drag…. (Frågan är om inte det där med bättre sexliv kommer förlöjliga feminismen ännu mer än tidigare?)

Ja då var den snart här. Julen med paket, kort, mat i mängder… Vi firar Jesu födelse, den kristna huvudpersonen… Vi firar honom med att vältra oss i dödssynd!

Vi börjar väl med en av de sju dödssynderna. Frosseri!

Vi proppar i oss mat, som om vi aldrig kunde få nog, vi köper och köper och köper som om marknaden skulle mättas! Är det rätt? Sedan ägnar vi oss åt lite hederlig avund. Vi blir besvikna att vi fick en mindre summa julklappar än någon annan, eller att någon annan fick en finare färg. Vreden stiger i oss om det inte blev som vi tänkte… Efter det kommer girigheten (eller den kanske hör ihop med avundet?). Vi strävar efter allt, att vi ska äga allt, och gärna då den senaste upplagan av detta.

sen ligger vi från den 20e till den 30e i någon slags julkoma, allt får vänta på sin tur, för vi ska ligga framför teven och titta på skitprogram och helst inget mer än det (lättja).

så var det bara högmod och vällust kvar… fast det är väl det vi försöker eftersträva i vår jakt på den perfekta julen?

(Är det konstigt att jag inte har någon julstämning? är jag verkligen så okristen?)

I någon slags personlig bekräftelse på mitt ”nya sunda” liv, köpte jag igår tidningen ”Hälsa”. Jag tänkte läsa om hur man kan bota sina krämpor själv, men fastnade för ett reportage om döden -eller rättare sagt att insikten om att man en dag ska dö ger en större livskvalitet.

Det är en naturlig tanke hos mig. Jag är fullt medveten om min egen dödlighet och, hur tråkigt och tragiskt det än må låta, har absolut inte några svårigheter att prata om det. Snarare tvärtom, att jag har svårt att inte låtsas om döden. Så har det altid varit för mig, men inte för medelsvensken uppenbarligen (Inget nytt för mig dock)…

Jag tycker det är en fin tanke, att döden är det enda som vi faktiskt inte har kontroll över. Den dagen vi dör lämnar vi allt vi har påbörjat och avslutat, för att låta någon annan ta vid. Det är en fin tanke att det faktiskt finns en enda liten sak som ingen kommer undan -rik som fattig.

Jag vill här och nu understryka att jag inte är nån slags dödsdyrkare, som knppt kan längta tills den dag jag somnar in. Inte alls! Jag är så glad att jag får leva, jag är så tacksam för allt jag har fått och alla jag fått lära känna. Jag vill aldrig lämna något eller någon av dem… Kanske är min tacksamhet och livsglädje frukten av min dödlighet? För vi uppskattar aldrig sånt som vi vet alltid kommer finnas kvar, utan bara det flyktiga fångar vårat intresse…

I reportaget stod det att man ska göra en lista över saker man vill hinna göra innan man dör. En vettig tanke egentligen. Om man gör en checklista kanske man får tummen ur och verkligen gör allt istället för att bara drömma.

memento mori – kom ihåg att du ska dö
Hårda, men kloka ord. Något att filosofera kring