Att vara Sara

Medan jag satt och läste Gardells bok ”Om Gud” kom jag på mig själv att minnas en händelse för ca 7 år sedan. Visserligen en bagatell, men som har etsat sig fast och fått mig att många gånger försöka tolka händelsen.

Det var förmiddagen innan vår studentbal. Eller var det någon dag innan den? Hursomhelst var vi (jag och de jag umgicks med från min årskurs)hemma hos en klasskompis och gjorde frisyrer eller vad vi nu höll på med. Till historien hör att min klasskompis tillhör en kristen familj.

Jag minns inte riktigt vad vi pratade om, men jag antar att det var om James Dean och Elvis (mina tonårsfantasiers drömmän). Jag säger något i stil med att ”När jag dör ska jag komma till rock’n'roll-himlen och hänga med dem.” När jag sagt det får jag ett svar från klasskompisens lillasyster som fick mig att komma ihåg ögonblicket för alltid.

Med en smått hånfull och kanske lite dömande ton säger hon ”Du, Sara, kommer nog inte till himlen.”

Nähä. Nej jag gör nog kanske inte det. Mitt dåvarande försvar var att jag pratade om ”min” himmel, som jag inte riktigt tror finns, så det gör inte så mycket om jag inte kommer dit. Det jobbigaste var att hon mest troligt pratade om ”SIN” himmel -som finns i allra högsta grad..

Jag är alltså nekad inträde i himmelriket. Det visste hon, eftersom hon känner hennes Gud. Gud gillar inte oss stackare som levt ett rättså normalt liv men med kanske lite fler svordomar och rock’n'roll…

Något annat svar har jag nog inte. Jag anser mig vara en ganska så snäll människa, jag är överfull av känslor, jag älskar och jag är tacksam för det jag har. Jag vet inte vad mer jag kan erbjuda den Gud som bara vill ha de bästa.

Nåja, jag klandrar henne inte. Jag skulle nog själv bli ganska förvånad om hennes Gud skulle tycka att jag dög. För det är ju så att vi alla har en egen syn på vad/vem/hur Gud är.

För mig är Gud en snövit, isande decembermorgon när luften är så vass att man tvingas andas genom halsduken. Man får säga vad man vill om den Guden, men en sak är säker: Vintermånaderna kommer vi alltid till, hur varm sommaren än varit*. (filosofiskt eller hur?)

*Liknar i detta fall vintern med himlen och sommaren med livet. Ju varmare din personliga sommar är, desto närmare helvetet (för de som liknar Gud vid en dömande surgubbe som vägrar ta emot några som helst utstickare).