Att vara Sara

Igår var det dags för ännu en duell mellan Mona och Fredrik. Som den intresserade medborgare jag nu råkar utge mig för att vara hoppade jag in i debatten med granskande öron -och med ett öppet sinne.

Förhoppningen var ytterst svag att Mona skulle dra sitt strå till stacken i debatten och övertyga oss väljare om att de rödgröna skulle vara ett bra val. Tyvärr dödade hon den förhoppningen på en gång. Fredrik imponerade som vanligt med sin pondus samt sakliga argument för sin sak.

För mig krävs det mer än en fin ideologi för att jag ska känna mig säker på mitt kommande val. Jag, som medborgare och väljare, vill -nej jag kräver en god argumentatör, en bra talare och en viss styrka hos partiledaren för att ett parti ska kännas rätt.

Det är banne mig det som kommer att väga tyngst för de flesta väljare i valet, inte flummiga ideologier som ändå inte kommer fram.

Mona startade i princip alla frågor med att beskylla Fredrik och hans allierade för allt elände på jorden. Jag skiter i vem som tog din sand-spade, Mona! Jag vill höra hur NI tänkt fixa till hela problemet. Och kom inte dragandes med fler ”bidrag”. Dessutom tycker jag det är en idiotisk idé att göra det dubbelt så dyrt för företag att anställa personer under 26 år. Meen, vi stackars unga med utbildning och livsglädje har ju ungdomsgaranti…

Okay, den blå sidan har också tokiga förslag. Men de förslagen framställdes så sakligt och torrt att man nästan tror de skulle funka. Jag tror inte något skulle funka så länge en småflinande tant sitter och viskar i mikrofonen…

Nej nu ska jag stoppa mig själv innan jag utger mig för att vara blå själv, vilket jag inte är…. jag är typ lila, eller någon tråkig färg som står så långt bort från röd och blå som möjligt… För idag citerar jag Euskefeurat:

Det är lika bra att sluta drömma, det går åt helvete i alla fall….

Tack för mig