Att vara Sara

Idag var jag en tillfällig gäst i parallelluniversumet Luleå. Från kl 9 vandrade jag planlöst runt i väntan på min tid hos optikern 11.15. Jag hittade ett café där jag satte mig i närmast en timme och kände hur missanpassad jag egentligen var denna stad.

Efter min irish latte (som nog var aningen för söt och mjölkig för min smak) vandrade jag vidare in på olika affärer. På varje ställe jag gick in vittnade allas frånvarande blickar om att jag egentligen inte existerade. Jag fanns inte. I början var detta närmast obehagligt, jag visste inte om jag skulle våga se mig i speglarna ifall jackan satt rätt. Jag visste inte om folk skulle börja titta på mig. Till slut insåg jag att ingen tittade. Jag hade kunnat gå naken, ingen hade tittat.

Efter optikern skulle det bära iväg hemåt så jag stod och väntade på bilen jag skulle åka med. I ett sista försök att synliggöra min osynlighet började jag tilltala en kvinna som hade en så bedårande söt hund. Hon log besvärat och skyndade iväg med hunden som glatt skuttade mot mig.

Det är så det är att gå ensam i Luleå. Är man ensam finns man inte. Men om man är två, ja då är allt underbart

Men ingenting som inte för något gott med sig. Under cafébesöket hann jag fundera över min situation. Arbetslös med lite ströjobb (vilka för övrigt jag är ytterst tacksam för att jag har). Fortfarande besviken att en socionomexamen inte betyder ett skit för Jokkmokks Kommun… Missförstå mig inte! Jag missunnar ingen jobb, absolut inte. Jag skulle bara vilja att någon kunde unna mig ett.

Så, nu gör jag det. Jag ber Dig läsare om råd. Vart finns jobb? Vart kan jag bli behövd? Vem vill anställa en arbetssam, flitig, utbildad socionom och simlärare? Vem uppskattar personliga egenskaper som samarbetsvillig, lojal och positiv?