Att vara Sara

Idag har jag fått vikariera på skolan, helt underbart Det kändes dock som att det var igår jag själv gick där, i den årskursen. Men det visade sig vara snart 10 år sedan. Jag känner mig gammal

Jag känner mig också ganska låg, det var ju inte såhär jag tänkte mig livet för 10 år sedan. Jag skulle ju ha åstadkommit något, jag skulle ju ha blivit någon! Jag inser att jag alltid haft en ytterst romantisk bild av livet. Inte nödvändigtvis romantisk i samma betydelse som kärleksfull. Snarare romantisk som i förskönande av verkligheten.

Jag är för tillfället romantisk och fruktansvärt otålig. En mycket dålig kombination, för dom saker jag vill ska inträffa kommer inte att göra det på en lång lång tid. Jag försöker ställa mig in på det, men otåligheten gör att jag närmast klättrar på väggarna… Försöker koncentrera mig på någon fråga jag kan ha synpunkter på, men jag börjar tappa hoppet om en vändande ekonomi, ett vänligt parti och en idyllisk vardag.

Det måste vara lätt för alla sagofigurer ändå. I slutet ordnar allt upp sig, den onda dör, den goda vinner, den fega blir modig, den stolta blir ödmjuk, prinsessan får det hon förtjänar efter allt elände och Hoppets fe tar sig ut ur Pandoras ask. Fast vad som händer med Balder lär jag aldrig få veta… Men jag är säker på att rättvisan segrar även där…

Jag vill också få leva i en saga ett tag. Det skulle räcka med en timme -bara jag får känna mig lite lite säker på hur det ska sluta, en liten liten stund… För idag vet jag inte.. Men jag tippar på att det snälla partiet som vinner valet visar sig vara dom onda, skatten blir högre men både vård och skola försämras.. Men våra prinsessor får ju sina prinsar i alla fall… Tur att någon får leva ett så förutsägbart liv… Men får dom det dom förtjänar?

Nu ska jag sluta vara bitter. På måndag blir det synundersökning, det behövs!