Att vara Sara

Visst visst, det är ju jättebra att vi kvinnor få stå i fokus åtminstone en dag om året. Men tycker vi verkligen att vi behöver en egen dag för det?

Enligt mig känns det ganska fånigt att det finns en kvinnodag, eftersom det inte finns någon utnämnd mansdag. Det betyder indirekt att vi frivilligt är beredda att skänka 364 dagar per år till männen och bara ta den lilla tid som blir över efter att dom har visat upp sig tillräckligt.

Sedan kan man ju fråga sig vad mer man vill ha ut av det hela? I NSD kunde man läsa om en stark, modig, kvinna som gett sig in i ett mansdominerande yrke. Duktiga hon. Jag håller med, hon är duktig. Men hur mycket bättre än den idealiska hemmafrun som brinner för att få hela hemmet att gå ihop? Borde inte vi kvinnor ha rätten att faktiskt välja ett lågavlönat ”kvinnojobb” just för att vi vill jobba inom det? Är det inte minst lika modigt att gå över tre års utbildning för att kunna jobba inom vård eller skola för en lön som inte alls går att mäta sig med en manlig yrkesgrupp som, tja, vadsomhelst egentligen.?

Huvudsaken är väl att man trivs med sitt jobb, sig själv och hela situationen.

I samma tidning fanns även en lista på hur mycket genomsnittslönen var på ett antal kvinnodominerande arbetsplatser respektiva mansdominerande. Kvinnojobb var lika med förskollärare, städerska och äldrevårdare, medan mansjobb var lastbilsförare, anläggningsmaskinförare etc. Och visst är det sant. Kvinnors jobb är inte lika mycket ”värt”. Men samtidigt försöker jag tänka ett litet steg längre.

Det här är mest troligt en fördom jag själv har, och därför säger jag inte alls att jag har rätt (jag har mest troligt fel om allt jag skriver i det här inlägget, men så här fungerar min hjärna). Men i mitt huvud är de manliga jobben oftare förknippade med vissa risker, somliga risker för ens eget liv. Är det inte relativt okay att såna jobb är bättre betalda? Visst finns det risker att arbeta som vårdare och annat kvinnligt och dessa jobb borde bli mer uppskattade, precis som det finns jobb för män som inte borde vara så himla överbetalda.

Dock måste jag påpeka svårigheterna med att legitimera uttryck som kvinnojobb och mansjobb. Det finns väl inte så många jobb där man måste vara kvinna eller man? Alla jobb är ju jobb, och genom att säga att det och det är kvinnojobb sätter vi en stämpel på både kvinnor och män som jobbar inom dessa yrken. Kanske är det därför jag inte är intresserad av ett så kallat mansjobb. Inte för att jag inte skulle klara det, utan för att jag skulle bli en minoritet, en judas och en hjälte. Jag vill vara en hjälte vilket jobb jag än väljer att skaffa mig. Och jag vill skaffa mig ett jobb där jag trivs och där min personlighet får komma fram.

Så flickor och pojkar, välj inte ett kvinnojobb elelr ett mansjobb. Välj ett JOBB, och välj det inte med ditt kön -välj det med ditt hjärta!

(Nu har jag stuckit ifrån ämnet lite för mycket, och låter er smälta denna tunga läsning. Jag påminner er om att detta bara är en bråkdel av hur jag tänker, och jag vill inte vara negativ mot någon eller något. jag väljer bara att ifrågasätta vissa självklarheter, samtidigt som jag lämnar resten av alla självklarheter till en annan gång. Hoppas ni förstår mig.)