Att vara Sara

För några år sedan läste jag på en tepåse (Ja visst låter det flummigt redan nu?) följande två rader:

”If you cannot see God in all,
You cannot see God at all”

Dessa ord har blivit något av ett rättesnöre för mig, och nu känner jag att jag har lite tid över att försöka förklara mig. Det handlar inte enligt mig om Gud som person, varesig du ser den kristna, en hinduisk eller en egenpåhittad gudom. För mig handlar det om det rena, opersonifierade, gudomlighet som omger oss alla.

Det kan kännas jobbigt att stiga upp en kall vintermorgon innan klockan ringt -men är det inte på något sätt lite magiskt ändå? Visst kan vi känna avsky mot vissa människor -men är inte människan opersonifierad en vacker och gudomlig varelse?

Det finns många fel i världen, men om vi bara försöker få fram det ljusa i det hela, för tro mig, det finns alltid något positivt med det som sker. Jag inbillar mig att världen skulle bli mer beboelig om fler tänkte på det sättet. I alla fall ibland. För ingen kan hela tiden bara fokusera på det bra… Men då undrar jag såklart, är det gudomliga bara bra? Det gudomliga för mig är allt som står över vår egna mänskliga bristfällighet. Både solen och månen står högt över oss, och varesig det rör sig om ljus eller mörker så kan vi inte be någon av dem att försvinna.

Fan, det här måste ha blivit luddigare än planerat… Jag tänkte ju förklara mig.

Kort sagt: Om du inte kan fascineras och bry dig om allt -mer eller mindre… Kan du verkligen uppskatta någonting helt ut?

Ja det är iofs klart man kan… men det livar upp vardagen att tacka hela universum för att ännu en dag få leta efter ett par matchande strumpor… Tror du mig inte? Testa själv