Att vara Sara

För några år sedan läste jag på en tepåse (Ja visst låter det flummigt redan nu?) följande två rader:

”If you cannot see God in all,
You cannot see God at all”

Dessa ord har blivit något av ett rättesnöre för mig, och nu känner jag att jag har lite tid över att försöka förklara mig. Det handlar inte enligt mig om Gud som person, varesig du ser den kristna, en hinduisk eller en egenpåhittad gudom. För mig handlar det om det rena, opersonifierade, gudomlighet som omger oss alla.

Det kan kännas jobbigt att stiga upp en kall vintermorgon innan klockan ringt -men är det inte på något sätt lite magiskt ändå? Visst kan vi känna avsky mot vissa människor -men är inte människan opersonifierad en vacker och gudomlig varelse?

Det finns många fel i världen, men om vi bara försöker få fram det ljusa i det hela, för tro mig, det finns alltid något positivt med det som sker. Jag inbillar mig att världen skulle bli mer beboelig om fler tänkte på det sättet. I alla fall ibland. För ingen kan hela tiden bara fokusera på det bra… Men då undrar jag såklart, är det gudomliga bara bra? Det gudomliga för mig är allt som står över vår egna mänskliga bristfällighet. Både solen och månen står högt över oss, och varesig det rör sig om ljus eller mörker så kan vi inte be någon av dem att försvinna.

Fan, det här måste ha blivit luddigare än planerat… Jag tänkte ju förklara mig.

Kort sagt: Om du inte kan fascineras och bry dig om allt -mer eller mindre… Kan du verkligen uppskatta någonting helt ut?

Ja det är iofs klart man kan… men det livar upp vardagen att tacka hela universum för att ännu en dag få leta efter ett par matchande strumpor… Tror du mig inte? Testa själv

Regeringen vill avskaffa inkomstgarantin för konstnärerna. De ska alltså inte längre få driva runt och inte göra något -och ändå få pengar… Klart att konstnärerna blir sura för ett sådant beslut. Men hur påverkar detta oss vanliga dödliga i det långa loppet?

Inkomstgarantin innebär att de 157 konstnärer det rör sig om får ca 18 000 kronor per månad, om de inte tjänar egna pengar dvs. Om konstnären får ihop 260 000 på ett år, så blir pengarna inte utbetalda. Den yngsta konstnären med denna garanti är 52 år(!) och totalt är de 25 stycken som är mellan åldrarna 52-59.

Min spontana reaktion var att det verkar lite orättvist, det där med inkomstgaranti för konstnärer. Det handlar om gamlingar (säkert mest män dessutom) som redan har skaffat sig ett namn inom kulturvärlden. Jag har också gärna fått bidrag för att kunna utveckla min konstnärliga sida -men det kan jag ju glömma, för jag har inget namn i den världen. Jag kommer minsann få skaffa mig ett riktigt jobb (vilket jag iofs självklart vill) och ägna mig åt konsten vid sidan om. Och det tycker jag att alla andra också ska få göra.

Peder Kadhammar skriver på aftonbladet att ”Vi tackar med ett blygsamt stöd så att du åtminstone får gröt på bordet och kan fortsätta att skriva/måla/komponera.” Jag säger att 18 000 inte är så himla blygsamt -det blir en jäkla lyxig gröt. Jag skulle må som en kung om jag hade så mycket pengar per månad för att sitta och måla, skriva, rita eller spela… På något sätt känner jag att man inte uppmuntrar konstnärerna till att tjäna egna pengar…

Visserligen är det väl pengar som vi ändå inte kommer få se röken av. Den summan omvandlas till löneförhöjningar till regeringsgubbarna, eller så läggs de på något annat som inte behöver pengar… Jag skulle bli mycket positivt förvånad om äldrevården eller barnen fick pengarna. Om så händer kommer jag börja tro på framtiden för det här landet.

Ja jag vet, jag ser säkert inte hela bilden. Men jag ser tillräckligt för att skaffa mig en åsikt… Vill jättegärna höra Er åsikt