Först och främst måste jag klargöra vissa saker innan jag går vidare i mitt inlägg. Jag är inte emot jämställdhet. Jag är inte emot genustänkandet på förskolor, skolor etc. Jag är inte en bakåtsträvande och bitter människa som kommer vägra min ofödde son att gå klädd i rosa, eller min lika ofödda dotter att leka med bilar. Jag är för lika lön för lika arbete, samt att bli sedd för sin person och inte sitt kön.
Det jag däremot har svårt för är att hata män (och kvinnor med för den delen) just för att samhället ser ut som det gör.
Jag hade ett seminarium igår med skolan som handlade om just detta: Genus. Ordet får mig att rysa, det har fått en så negativ klang i mina öron. Inte för att jag anser begreppet vara negativt i sig, utan mer på grund av denna ständiga maktkamp mot det andra könet. Jag förstår egentligen inte vad man är ute efter?
Vi skulle utgå från en bok och utarbeta två frågeställningar/teman att diskutera kring, och jag är ganska glad att jag slapp ta upp något av mina efter att ha hört de andras. Alla förstod precis vad författaren skrev, alla höll med om att Nu är det dags att göra skillnad, bannemig! Jag kunde inte hålla med fullständigt, och det gjorde att jag kände mig som en liten undulat i ett kråkbo. Några beklagade sig om vår nertryckta ställning, menade på att karlar överlag var kräk. Detta sades så klart inte uttryckligen, men vilken man som helst skulle skamset ha lämnat rummet.
Jag kunde inte relatera till detta, min sambo lagar oftast mat (för att han är bättre än mig på det), vi har hand om tvätten lika mycket och jag är inte i närheten av hans förmåga att skämma bort mig. Min sambo är inte ett svin. Inte min pappa heller för den delen, jag håller inte med om att papporna inte vill vara med sina barn – jag har då följt med pappa många gånger (dock jobbade min mamma som dagmamma och var på grund av det hemma under min uppväxt, så av rena bekvämlighetsskäl var jag oftast med henne). Jag var nog den enda som hade frågor som faktiskt ifrågasatte hela systemet. Jag var den enda som inte hann säga något angående det. Jag klarade mig nog levande därifrån just på grund av detta.
Mina frågor grundades på två påståenden ur boken. Det första var att ”Genom att leva i patriarkatet accepterar kvinnorna därmed underordningen”. Vad menar författaren att vi ska göra? Ta livet av oss? Rymma till en öde ö, där bara kvinnor får plats? Vägra stå ut? Jag hoppas innerligt på det sista, men hela meningen känns pessimistisk och uppgiven. Märker man inte att vi faktiskt, sakta med säkert, börjar ta oss upp ur det djupa spår som blev den dagen gubben Gud trampade på våra ryggar? Jag tror inte många egentligen accepterar sin tillvaro, men vad gör man när vi kvinnor hellre slår undan fötterna på varandra än förenar sig och blir till en stark och stor massa, som kan göra vår röst hörd? (å tjejer, å tjejer, vi måste höja våra röster för att höras!)
Min andra frågeställning rörde en mening som löd ”Den tredje patriarkala dominansen kan visa sig i form av att kvinnor hålls ekonomiskt beroende av män”. När exakt skrevs boken kanske du undrar? Den skrevs 2008 (boken heter för övrigt Att göra skillnad, och är skriven av Ingrid Claezon). Författaren menar med andra ord att idag är så pass många kvinnor ekonomiskt beroende av sina män att det är värt att sätta som topp-tre bland saker som bevisar mannens överlägsenhet. Är det verkligen så hemskt? Idag behöver ingen vara ekonomiskt beroende vad någon (om man inte väljer det själv). Vi har A-kassa, socialbidrag och försäkringskassa i Sverige. Det är ett val man gör, i många fall (det finns alltid undantag!). Borde det inte vara en större sak att ta upp att kvinnor får lägre lön än män? Det är ett faktum, vårt ekonomiska beroende av mannen vill jag ha bevis på, tack.
Som sagt, jag eftersträvar lika mycket som alla andra jämställdhet, och jag vet att det här blev ett långt, halvrabiat inlägg som kanske inte direkt förtydligar min syn på allt genus-prat. Men jag hoppas det väckt någon tanke, och att det väcker någon diskussion någonstans, någon gång. Upplys mig gärna om era tankar, diskussioner. Jag vill verkligen förstå det här!
(Till slut, ett hett boktips! Egalias döttrar. Minns inte författaren, men boken är både läs- och tänkvärd. Och full av fniss!)
Jag tog med den till badhuset för att ha något att göra under de 4 långa timmarna som jag sitter fast här… Och det fungerar riktigt bra, men nästa gång tar jag med mig hörlurar så att jag kan sitta och se på roliga klipp utan att behöva ha högsta volym och ändå inte höra något (Nej det är inte på grund av datorn, men det lever om ordentligt nere i simhallen idag).
Dessutom fick jag mobilt bredband så jag kan använda internet även då jag är någon annanstans