Visst visst, det är ju jättebra att vi kvinnor få stå i fokus åtminstone en dag om året. Men tycker vi verkligen att vi behöver en egen dag för det?

Enligt mig känns det ganska fånigt att det finns en kvinnodag, eftersom det inte finns någon utnämnd mansdag. Det betyder indirekt att vi frivilligt är beredda att skänka 364 dagar per år till männen och bara ta den lilla tid som blir över efter att dom har visat upp sig tillräckligt.

Sedan kan man ju fråga sig vad mer man vill ha ut av det hela? I NSD kunde man läsa om en stark, modig, kvinna som gett sig in i ett mansdominerande yrke. Duktiga hon. Jag håller med, hon är duktig. Men hur mycket bättre än den idealiska hemmafrun som brinner för att få hela hemmet att gå ihop? Borde inte vi kvinnor ha rätten att faktiskt välja ett lågavlönat ”kvinnojobb” just för att vi vill jobba inom det? Är det inte minst lika modigt att gå över tre års utbildning för att kunna jobba inom vård eller skola för en lön som inte alls går att mäta sig med en manlig yrkesgrupp som, tja, vadsomhelst egentligen.?

Huvudsaken är väl att man trivs med sitt jobb, sig själv och hela situationen.

I samma tidning fanns även en lista på hur mycket genomsnittslönen var på ett antal kvinnodominerande arbetsplatser respektiva mansdominerande. Kvinnojobb var lika med förskollärare, städerska och äldrevårdare, medan mansjobb var lastbilsförare, anläggningsmaskinförare etc. Och visst är det sant. Kvinnors jobb är inte lika mycket ”värt”. Men samtidigt försöker jag tänka ett litet steg längre.

Det här är mest troligt en fördom jag själv har, och därför säger jag inte alls att jag har rätt (jag har mest troligt fel om allt jag skriver i det här inlägget, men så här fungerar min hjärna). Men i mitt huvud är de manliga jobben oftare förknippade med vissa risker, somliga risker för ens eget liv. Är det inte relativt okay att såna jobb är bättre betalda? Visst finns det risker att arbeta som vårdare och annat kvinnligt och dessa jobb borde bli mer uppskattade, precis som det finns jobb för män som inte borde vara så himla överbetalda.

Dock måste jag påpeka svårigheterna med att legitimera uttryck som kvinnojobb och mansjobb. Det finns väl inte så många jobb där man måste vara kvinna eller man? Alla jobb är ju jobb, och genom att säga att det och det är kvinnojobb sätter vi en stämpel på både kvinnor och män som jobbar inom dessa yrken. Kanske är det därför jag inte är intresserad av ett så kallat mansjobb. Inte för att jag inte skulle klara det, utan för att jag skulle bli en minoritet, en judas och en hjälte. Jag vill vara en hjälte vilket jobb jag än väljer att skaffa mig. Och jag vill skaffa mig ett jobb där jag trivs och där min personlighet får komma fram.

Så flickor och pojkar, välj inte ett kvinnojobb elelr ett mansjobb. Välj ett JOBB, och välj det inte med ditt kön -välj det med ditt hjärta!

(Nu har jag stuckit ifrån ämnet lite för mycket, och låter er smälta denna tunga läsning. Jag påminner er om att detta bara är en bråkdel av hur jag tänker, och jag vill inte vara negativ mot någon eller något. jag väljer bara att ifrågasätta vissa självklarheter, samtidigt som jag lämnar resten av alla självklarheter till en annan gång. Hoppas ni förstår mig.)

Jag vet, jag kan inte kalla mig för konstnär, men jag tror att alla som skapar något känner på samma sätt som jag nu tänker beskriva i små ”case” här nedan.

Case 1
Konstnären målar en tavla som denne är rätt stolt över och visar upp den till någon annan. den andra personen säger ”Den är rätt bra” eller ”Du är rätt duktig på att måla”.

Reaktion 1
Jaha, tack för den då. Finns det NÅGON större förolämpning är att vara rätt bra? Säg hellre ”fan vad ful tavla” eller ”Du är ju ingen Rembrandt precis”. Att höra att man är dålig kan man ta, precis som att höra att man är bra. För om man är något av dessa alternativ är man ändå på någon sida av medelvägen. Att vara rätt bra är som att vara ljummen, beige eller inte värd att bli ihågkommen för sin konst.

Case 2
Konstnären funderar på att sälja en tavla, men påpekar lite sarkastiskt att denne säkert bara lär få högst 5 spänn. Den som lyssnar säger då ”Men 5 kronor är ju också pengar”.

Reaktion 2
Jaha, tack för den då. Så min konst är inte värd mer än 5 spänn? Fan, tillockmed duken kostar ju mer! Ska jag gå back bara för att jag uppenbarligen suger på att måla? Säg istället ”Men sälj inte då om du tror du bara får så lite” eller ”Klart du får mer, allt handlar om rätt köpare”. Men det är väl för finkänsligt. Förstås.

Det här var bara två scenarier man får vara med om ifall man ger sig in i skaparrollen… Och båda lyckades jag vara med om på under två minuter… Tack för den då.

ALLMÄNT…
Namn: Sara
Piercingar: Nej
Tatueringar: Nope
Längd: 155 cm
Skostorlek: 37-38
Hårfärg: mörkblond med lite rött
Är du kär i någon: Jadå
Önskar du att du bodde någon annanstans: Nej, jag trivs här
Tänker du på självmord: Nej, det skulle inte gynna mig idag
Vilket shampoo använder du: Varvar h&s och lingonschampo från dollar
Vilken parfym använder du: När jag väl använder blir det sugar&spice
Vad är du rädd för: Getingar
Gillar du att tvätta: Javisst
Gillar du Berg-och-Dalbana: Har aldrig åkt

Sitter på jobbet (som vanligt) och lyssnar på musik (som vanligt). För en gångs skull fick jag för mig att lyssna på de gamla klassikerna… Det börjar smått spritta i kroppen på mig, mest troligt av att jag vill dansa loss -eller så har jag drabbats av magsjukan som min käre sambo plågats med ett antal dagar nu…

Blir ju inte så mycket dansande längre (eller dans och dans… vifta på kroppen i någorlunda takt till musiken är en bätte benämning)… Det kanske beror på att jag aldrig går ut längre, eller så har jag blivit lite blyg och hämmad nu när jag inte bor ensam och inte vill skrämma bort pojkvännen med mina spasmliknande moves

Jäkligt sjukt att man är på det viset… antingen måste man vara berusad -eller ensam- för att få mod nog att leka musikvideo framför spegeln efter man fyllt 20.. Innan det är man hämningslös och underbar.. Jag borde kanske öppna upp mig lite… visa den andra (mörka) sidan av Sara… Den som alla känner, men som jag inte erkänner

Eller så slår jag på typ Vivaldi… för det vill jag varken dansa eller hitta på egna texter till, det vill jag bara lyssna på…

För några år sedan läste jag på en tepåse (Ja visst låter det flummigt redan nu?) följande två rader:

”If you cannot see God in all,
You cannot see God at all”

Dessa ord har blivit något av ett rättesnöre för mig, och nu känner jag att jag har lite tid över att försöka förklara mig. Det handlar inte enligt mig om Gud som person, varesig du ser den kristna, en hinduisk eller en egenpåhittad gudom. För mig handlar det om det rena, opersonifierade, gudomlighet som omger oss alla.

Det kan kännas jobbigt att stiga upp en kall vintermorgon innan klockan ringt -men är det inte på något sätt lite magiskt ändå? Visst kan vi känna avsky mot vissa människor -men är inte människan opersonifierad en vacker och gudomlig varelse?

Det finns många fel i världen, men om vi bara försöker få fram det ljusa i det hela, för tro mig, det finns alltid något positivt med det som sker. Jag inbillar mig att världen skulle bli mer beboelig om fler tänkte på det sättet. I alla fall ibland. För ingen kan hela tiden bara fokusera på det bra… Men då undrar jag såklart, är det gudomliga bara bra? Det gudomliga för mig är allt som står över vår egna mänskliga bristfällighet. Både solen och månen står högt över oss, och varesig det rör sig om ljus eller mörker så kan vi inte be någon av dem att försvinna.

Fan, det här måste ha blivit luddigare än planerat… Jag tänkte ju förklara mig.

Kort sagt: Om du inte kan fascineras och bry dig om allt -mer eller mindre… Kan du verkligen uppskatta någonting helt ut?

Ja det är iofs klart man kan… men det livar upp vardagen att tacka hela universum för att ännu en dag få leta efter ett par matchande strumpor… Tror du mig inte? Testa själv

Regeringen vill avskaffa inkomstgarantin för konstnärerna. De ska alltså inte längre få driva runt och inte göra något -och ändå få pengar… Klart att konstnärerna blir sura för ett sådant beslut. Men hur påverkar detta oss vanliga dödliga i det långa loppet?

Inkomstgarantin innebär att de 157 konstnärer det rör sig om får ca 18 000 kronor per månad, om de inte tjänar egna pengar dvs. Om konstnären får ihop 260 000 på ett år, så blir pengarna inte utbetalda. Den yngsta konstnären med denna garanti är 52 år(!) och totalt är de 25 stycken som är mellan åldrarna 52-59.

Min spontana reaktion var att det verkar lite orättvist, det där med inkomstgaranti för konstnärer. Det handlar om gamlingar (säkert mest män dessutom) som redan har skaffat sig ett namn inom kulturvärlden. Jag har också gärna fått bidrag för att kunna utveckla min konstnärliga sida -men det kan jag ju glömma, för jag har inget namn i den världen. Jag kommer minsann få skaffa mig ett riktigt jobb (vilket jag iofs självklart vill) och ägna mig åt konsten vid sidan om. Och det tycker jag att alla andra också ska få göra.

Peder Kadhammar skriver på aftonbladet att ”Vi tackar med ett blygsamt stöd så att du åtminstone får gröt på bordet och kan fortsätta att skriva/måla/komponera.” Jag säger att 18 000 inte är så himla blygsamt -det blir en jäkla lyxig gröt. Jag skulle må som en kung om jag hade så mycket pengar per månad för att sitta och måla, skriva, rita eller spela… På något sätt känner jag att man inte uppmuntrar konstnärerna till att tjäna egna pengar…

Visserligen är det väl pengar som vi ändå inte kommer få se röken av. Den summan omvandlas till löneförhöjningar till regeringsgubbarna, eller så läggs de på något annat som inte behöver pengar… Jag skulle bli mycket positivt förvånad om äldrevården eller barnen fick pengarna. Om så händer kommer jag börja tro på framtiden för det här landet.

Ja jag vet, jag ser säkert inte hela bilden. Men jag ser tillräckligt för att skaffa mig en åsikt… Vill jättegärna höra Er åsikt

I den senaste väljarbarometern har Alliansen tappat från 41,6 procent till 39,4 procent. Moderaterna är de som tappat mest och går ner 1,9 procentenheter till 23,1 procent. Detta går att läsa om på Aftonbladet.se idag.

I och med denna sänkning stiger de rödgröna till 50,3 procent och tar ledningen.

Som lite kuriosa ligger Sd (Sverigedemokraterna) på 6 procent och Pp (Piratpartiet) på 2,2 procent. Övriga partier ligger sammanlagt på 2.1 procent.

Huvudregeln är att enbart de partier som i valet uppnår minst 4 procent av rösterna tilldelas riksdagsmandat. Undantag från spärregelen görs om ett parti i en viss valkrets uppnår minst 12 procent av rösterna. Detta parti är då med och delar på mandaten i den aktuella valkretsen (källa: riksdagen.se).

På grund av detta valår kommer jag mest troligt ha många politiska inlägg och åsikter. Jag tänkte dock mjukstarta med en liten recention av gårdagens partiledardebatt på tvåan…

Jag är en av dom många norrbottningar som rent logiskt tänker ”Jamen de rödgröna är ju på rätt sida om min filosofi”. Det har jag aldrig reflekterat mycket över, och alliansens positiva ideologier har intagits med försiktighet och skepticism, nästan som en medeltida kung som inte har sin provsmakare till hands vid det färgrika väldoftande bordet. Igår fick min svala politiska ådra en riktig smäll på käften. Det berodde inte särskilt mycket på VAD de olika partierna stod för, utan snarare på HUR de valde att reagera på de frågor som ställdes.

Alliansen överraskade mig starkt med sina sakliga och faktabaserade argumentationer, som gjorde att ens egna åsikter inte längre spelade någon roll utan att man istället väckte en respekt till deras mål.

De rödgröna däremot höll sina argumentationer på oroväckande barnligt sandlådenivå. ”Det ser ut såhär för att HANS parti fick så många röster”, ”Han säger att si och så, och det tycker vi är sååå keff!” Jag kunde inte förmå mig att sätta mig in i vad de egentligen tyckte, för jag väntade bara spänt på nästa pajkastning -som aldrig var särskilt långt borta.

Jag säger inte att det ena blocket är bättre än det andra rent politiskt eller ideologiskt. Däremot var alliansen betydligt mer förberedda på att vinna de oinsatta, de förvirrade och förstagångsröstarna. För erkänn människor: Om vi få välja mellan en ideologi eller en enad front, väljer de flesta det senare… Vem vill lägga sin framtid i händerna på någon som inte ens kan försvara sin egen åsikt?

Så mitt råd till de rödgröna: FOKUSERA på era mål, TRO på dem och LITA på att er kompetens väger mer än pajerna ni kastade igår! Jag vet att ni kan bättre

(Vill tillägga att jag själv inte känner mig enad med ett enda parti just för tillfället, jag kommer att ställa mig så objektiv som jag bara kan under dessa månader, och i sista sekunden lägger jag mitt bud (På hederligt tradera-vis, för att undvika påhopp, höjda insatser och skygglappar för det allra viktigaste)

Fick just en fråga från en bekant som undrade om jag skulle rekomendera socionomprogrammet till hans flickvän.

Det spontana svaret är och förblir ”Ja! Det var den bästa investeringen jag gjort hittills i mitt liv!”

Sedan börjar min hjärna analysera mitt uttalande. Det är ju självklart att jag själv skulle rekomendera MIG denna utbildning ifall jag skulle resa tillbaka i tiden och rekomendera migsjälv något.

Dock är det ju bara min åsikt över vad som har varit bra för mig. Därför utgår jag genom det tidigare uttalandet från att alla tjejer är precis som mig, vilket jag är fullt medeveten om inte stämmer. Socionomprogrammet passar med all säkerhet inte alla människor, precis som varken lumpen, dagis eller stl 32.

Vad vill jag egentligen säga med det här? Jo det är att jag omöjligt kan rekomendera någon som jag inte känner ett endaste litet dugg att gå samma program som jag har gått -bara för att JAG gillade det. Jag har ingen rätt att peka ut en väg att gå åt en främling -inte ens åt mina absolut närmaste.

Det enda jag kan rekomendera er är att följa era hjärtan, vara sann mot er själva och att inte skada alltför många på er väg.

Tack för mig.

Passar på att lägga in en lista idag när jag inte gör något annat:

ALLMÄNT…
Namn: Sara Larsson.
Piercingar: Nej.
Tatueringar: Nej.
Längd: 155 cm.
Skostorlek: 37-38.
Hårfärg: är nog lite mörkblond/brunett/rödlätt…. vet inte riktigt…
Är du kär i någon: Ja
Önskar du att du bodde någon annanstans: Nja inte direkt.
Tänker du på självmord: Nej.
Vilket shampoo använder du: Lingonschampoo från dollar.
Vilken parfym använder du: Använder inte parfym.
Vad är du rädd för: Gula traktorer.
Gillar du att tvätta: Oja! och vika och mangla och sträcka .
Gillar du Berg-och-Dalbana: Aldrig åkt.